Två efterlämnade dikter

”Strandlinjen är orgelpunkten.

Bergen är melodin, mörkare under vattnet.

Båtarna är trummorna.”

Du sitter på översta bänken

allt som är kvar av en teater

försvunnen

med ruinerad orchestra som är sjunken under havsytan

under dig havet, det grönbruna

bråddjup där en hydria dansar på bläckfiskarmar

(brytningen i vattenytan)

och som en hägring

fötter i höga koturner

och nederdelen av mantlar

som svänger sig i ett skådespels rytm

utan att kroppar och huvuden finns

kvar. Bara oljekransen runt sol eller måne

petroleumskimret av solnedgången

och de förvittrade molnen med brustna fogar

de jordbävningsrubbade resterna

av någon scenbyggnad

ständigt skiftande, därför

omöjlig att rekonstruera

Men bråddjupet är verkligt

och svallet av vågor

(1964, publicerad i En självbiografi 1971)

_________________________________________

Den som säger: Allt är Intet

skall du tillsäga mörkt

Intet är Allt, du vågar

tillägga meningslösheten mening

och av ord göra ord. Dra svärdet

där du ser stenen ligga, klyv dem

öknarna från varandra. Som en sten

skall stenen ligga, som ett svärd

skall din klinga klyva, som meningslöshet

skall din handling bliva. Intet

av vad jag sagt dig med ord har någonsin varit

mer än ord, världenes fyllnad och dess tomrum

allt skall förbannas utan att din förbannelse

råkar ordmakaren. Vad som aldrig ägt rum

är bara det som hänt dig förutan

Utan att röra ett finger bringar dig ödet

samman med vad som är öde ödet förutan

Stenar skall ligga, svärd skall vina

Utan att någon åkallar allt eller intet

utan att någon skapade då´et och nu´et

skall en gnista stå kvar av mötet

mellan två ögonpar, du skall vara

hela ditt liv skall finnas i detta Mellan

av Stenen som klövs av Svärdet som brast

Resten har inget namn eller värde, vilka namn på

händelser, gudar eller gudinnor du använder

Gnistan förstår du lika litet som någon fattar

en annans smärta. Ord, ord, ord, –

hör du de faller, som mörk atomsnö i rymd utan botten.

Stjärnan, gnistan blinkar. En tillfällighet är döden.

(18.2 1968. Publicerad i En Röst 1973)

Gunnar Ekelöf avled 16 mars 1968.

Teckning av Gunnar Ekelöf (dec. 1967). Blev omslag till Partitur 1969.