Warning: mysqli_real_connect(): Server sent charset (255) unknown to the client. Please, report to the developers in /net/new_platform/users/g/gunnar/www.gunnarekelof.se/wp-includes/wp-db.php on line 1531

Warning: mysqli_real_connect(): (HY000/2054): Server sent charset unknown to the client. Please, report to the developers in /net/new_platform/users/g/gunnar/www.gunnarekelof.se/wp-includes/wp-db.php on line 1531

Deprecated: mysql_connect(): The mysql extension is deprecated and will be removed in the future: use mysqli or PDO instead in /net/new_platform/users/g/gunnar/www.gunnarekelof.se/wp-includes/wp-db.php on line 1562
Sagan om Fatumeh – Gunnar Ekelöf-Sällskapet

Sagan om Fatumeh

Fyra dikter ur Sagan om Fatumeh (1966)

Om hösten eller om våren –

Vad gör det?

I ungdomen eller ålderdomen –

än sen?

Ändå försvinner Du

i bilden av det Hela

Du är försvunnen, Du försvann

nu, nyss

eller för tusen år sen

Men själva Ditt försvinnande

är kvar.

_______________________________________

 

Dina ögon glöder

av rött vin

Hur skall jag släcka dem?

– Endast genom att dricka dem som bägare

med kyssar

en efter en efter en –

Då slår du åter upp i dem

av det gula vin

som jag älskar mest.

 

_______________________________________

 

 

Enkel är födelsen:

Du blir du

Enkel döden:

Du är inte mera du

Det kunde ha varit omvänt

som i en spegelvärld:

Döden kunde ha fött dig

och Livet släckt ut dig

det ena såväl som det andra –

Och kanske är det så:

Ur Död är du kommen, långsamt

utplånar dig Livet.

 

_______________________________________

 

 

Xoanon

Jag äger, i Dig, en undergörande ikon

om detta att äga är att ingenting äga

så som hon äger mig. Så äger jag henne.

Hon gavs mig samma dag hon ”visat sig”

på tid bestämd förut, på fastställd plats

och samma Panayía uppenbaras åter

när hjärtat önskar. Stödd mot hennes arm

står på en omvänt perspektivistisk pall

i full ornat ett vuxet lindebarn

som är den siste fursten av min ätt

Jag lyfter bort honom, ty varje attribut

som hör till denna Panayía går att lyfta

som plundrarn rycker bort en silversmeds basmá

från någon bild med händer mörknade och sönderkyssta

Jag lyfter kronan och de båda fröjderoparna

från deras moln och guldgrund i de övre hörnen

Jag lösgör smyckespännet från Maphoriet

och lyfter detta dok från håret och från halsen

Jag löser vecken över hennes högra bröst

och varligt vecken över hennes vänstra

med smärtorna. Jag lyfter som en spindelväv

den tunna underklädnaden, som lämnar gåtan

på en gång löst och olöst, och hon ser på mig

med bruna ögon i de blåa ögonvitorna –

ser på mig oavvänt . . . Jag lösgör armarna

den bruna handen med sin ros, de bruna brösten

det högra först, det vänstra varligt sist

med smärtorna, och gördeln efter att ha kysst den

Jag lyfter pannan, hårfästet och kinderna

och sist de stora ögonen som ser på mig

ser på mig oavvänt, också när de är borta

Jag lyfter guldgrunden och undermålningen

tills träet med dess täta ådring ligger bart:

En gammal plankbit av oliv, som sågats ur

ett stormfällt träd, en gång för längesen

vid någon kust mot norr. Där finns i träet

nästan igenväxt, ögat av en kvist

som bröts i trädets ungdom någon gång –

Du ser på mig. Hodigítria, Philoúsa.