Sagan om Fatumeh
Fyra dikter ur Sagan om Fatumeh (1966)
Om hösten eller om våren –
Vad gör det?
I ungdomen eller ålderdomen –
än sen?
Ändå försvinner Du
i bilden av det Hela
Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
Men själva Ditt försvinnande
är kvar.
_______________________________________
Dina ögon glöder
av rött vin
Hur skall jag släcka dem?
– Endast genom att dricka dem som bägare
med kyssar
en efter en efter en –
Då slår du åter upp i dem
av det gula vin
som jag älskar mest.
_______________________________________
Enkel är födelsen:
Du blir du
Enkel döden:
Du är inte mera du
Det kunde ha varit omvänt
som i en spegelvärld:
Döden kunde ha fött dig
och Livet släckt ut dig
det ena såväl som det andra –
Och kanske är det så:
Ur Död är du kommen, långsamt
utplånar dig Livet.
_______________________________________
Xoanon
Jag äger, i Dig, en undergörande ikon
om detta att äga är att ingenting äga
så som hon äger mig. Så äger jag henne.
Hon gavs mig samma dag hon ”visat sig”
på tid bestämd förut, på fastställd plats
och samma Panayía uppenbaras åter
när hjärtat önskar. Stödd mot hennes arm
står på en omvänt perspektivistisk pall
i full ornat ett vuxet lindebarn
som är den siste fursten av min ätt
Jag lyfter bort honom, ty varje attribut
som hör till denna Panayía går att lyfta
som plundrarn rycker bort en silversmeds basmá
från någon bild med händer mörknade och sönderkyssta
Jag lyfter kronan och de båda fröjderoparna
från deras moln och guldgrund i de övre hörnen
Jag lösgör smyckespännet från Maphoriet
och lyfter detta dok från håret och från halsen
Jag löser vecken över hennes högra bröst
och varligt vecken över hennes vänstra
med smärtorna. Jag lyfter som en spindelväv
den tunna underklädnaden, som lämnar gåtan
på en gång löst och olöst, och hon ser på mig
med bruna ögon i de blåa ögonvitorna –
ser på mig oavvänt . . . Jag lösgör armarna
den bruna handen med sin ros, de bruna brösten
det högra först, det vänstra varligt sist
med smärtorna, och gördeln efter att ha kysst den
Jag lyfter pannan, hårfästet och kinderna
och sist de stora ögonen som ser på mig
ser på mig oavvänt, också när de är borta
Jag lyfter guldgrunden och undermålningen
tills träet med dess täta ådring ligger bart:
En gammal plankbit av oliv, som sågats ur
ett stormfällt träd, en gång för längesen
vid någon kust mot norr. Där finns i träet
nästan igenväxt, ögat av en kvist
som bröts i trädets ungdom någon gång –
Du ser på mig. Hodigítria, Philoúsa.
