Ekelöfpriset utdelas av Gunnar Ekelöf-sällskapet vartannat år. Nedan presenteras mottagarna av Ekelöfpriset.

Gunnar Ekelöf-priset 2016 tilldelas Birgitta Lillpers

vars ständigt växande poetiska verk vårdar det som ingenstans passar, med sinnena öppna för de ord, ting och stämningar som förbinder oss med historien och vardagarna.

I juryn ingick Amelie Björck, Kristoffer Leandoer, Marie Lundström, John Swedenmark och Anna Säflund-Orstadius.

Priset överlämnades på Sigtunastiftelsen den 23 april kl 16.30 med uppläsning av pristagaren och kortare tal av Amelie Björck och John Swedenmark.

Gunnar Ekelöf-priset 2013 tilldelas Göran Sonnevi

”Göran Sonnevis diktning vill motstå oändligheten och abstraktionen och vänder sig därför till det förtvivlat växande, det varje gång unika: kärleken, vänskapen, språket och naturen. Han rannsakar den gångna dagens intryck och sitt livs historiska förankring för att finna en grundval av enkel, ständigt hotad mänsklighet.”

Ekelöfpriset utdelas av Gunnar Ekelöf-sällskapet vartannat år. Tidigare pristagare: Jesper Svenbro, Eva Runefelt, Bengt Emil Johnson, Katarina Frostenson, Gunnar D Hansson och Magnus William-Olsson.

I juryn för priset medverkade Sara Danius, Kristoffer Leandoer, Marie Lundström, John Swedenmark och Anna Säflund-Orstadius.

Prissumman är på 20 000 kronor.

Priset utdelas i samband med Gunnar Ekelöf-sällskapets årsmöte den 19 maj, kl 15 i Börssalen.

Gunnar Ekelöf-priset år 2011 tilldelas Magnus William-Olsson

”för det öppna tilltalets poesi och prosa, där kropp och skrift blir gränslös sång till många, åkallan som lyssnar och ord som ser genom tiden”

Gunnar Ekelöf-priset instiftades år 2001 och utdelas vartannat år av en prisnämnd utsedd av Gunnar Ekelöf-sällskapet. I årets nämnd deltog Sara Danius, Carin Franzén, Madeleine Gustafsson, John Swedenmark och Anna Säflund-Orstadius.

Prissumman är 20 000 kronor. Tidigare pristagare: Jesper Svenbro, Eva Runefelt, Bengt Emil Johnson, Katarina Frostenson och Gunnar D Hansson.

Priset överlämnas till Magnus William-Olsson efter Gunnar Ekelöf-sällskapets årsmöte söndagen den 8 maj klockan 16 i Börssalen, Svenska Akademien. Carin Franzén och John Swedenmark håller kortare föreläsningar om pristagaren. Alla är välkomna. (Årsmötet äger rum kl 15. Obs att veckodagen var fel angiven på tidigare kallelse!)

Gunnar Ekelöf-priset 2009 tilldelas Gunnar D. Hansson.”Vars diktning och essäistik är en mötesplats, där olika tiders röster samlas, förvandlas och sprids, där ordet blir ting och tingen språk.”

Gunnar D. Hansson är född 1945 och bosatt i Göteborg. Han är verksam som poet, essäist. översättare och lärare. Hans mest kända verk är de tre genreöverskridande böckerna om respektive makrill, lunnefågel och idegran: Olunn, Lunnebok och Idegransöarna.

Gunnar Ekelöf-sällskapet delar ut priset vartannat år till någon som verkar i Ekelöfs anda och prissumman är på 20 000 kronor. Gunnar D. Hansson är den femte pristagaren, efter Jesper Svenbro, Eva Runefelt, Bengt Emil Johnson och Katarina Frostenson.

I årets jury deltog Sara Danius, Carin Franzén, Madeleine Gustafsson, Magnus Halldin och John Swedenmark.

Prisutdelningen äger rum söndagen den 26 april kl 15 i Börssalen, Gamla stan, Stockholm.

Alla intresserade är välkomna.

Gunnar Ekelöf-priset 2007 tilldelas Katarina Frostenson.

Prisnämndens motivering: Gunnar Ekelöf-priset år 2007 tilldelas Katarina Frostenson för att hon med sin formande och omformande poesi motverkar språkets instrumentalisering och håller ’vaga världar vid liv i en alldeles för tydlig tid’.

Juryn bestod av Carin Franzén, Madeleine Gustafsson, Magnus Halldin, Anders Olsson och John Swedenmark.

Priset kommer att delas ut i samband med Gunnar Ekelöf-sällskapets årsmöte klockan 14 söndagen den 29 april i Börssalen, Svenska Akademien, Källargränd 4 i Stockholm. Carin Franzén håller en föreläsning om pristagaren.

Gunnar Ekelöf-priset år 2005 tilldelades Bengt Emil Johnson.

Juryns motivering:

för att han i sin poesis sällsamma landskap av språk, röster och precisa iakttagelser med suverän artistisk instinkt utforskar människans grundläggande villkor inför naturen: att samtidigt stå utanför och göra sig delaktig.

Juryn bestod av Torsten Ekbom, Carin Franzén, Anders Mortensen, Anders Olsson och Magnus Ringgren.

Priset delades ut i samband med Gunnar Ekelöf-sällskapets årsmöte klockan 14 söndagen den 24 april i Börssalen, Svenska Akademien, Källargränd 4 i Stockholm. Anders Mortensen föreläste om pristagaren och Kerstin Ståhl sjöng Bengt Emil Johnsons tonsättningar av Ekelöfdikter.

Eva Runefelt mottog Ekelöfpriset 2003. Prisnämndens motivering lyder: Eva Runefelt får priset för att hon på ett förunderligt sätt smält samman språk, sinnlighet och tid i sin dikt, och därigenom trätt fram som en genuin företrädare för det Ekelöf kallade ”kroppssjälens” erfarenhet i nutida svensk poesi.

Diktaren Jesper Svenbro mottog den 9 april 2001 det första Ekelöfpriset i Börssalen i Stockholm. Som tacktal läste han följande, ännu icke i bok publicerade dikt.

Efter dikten följer vår styrelseledamot Magnus Halldins introduktion till Svenbros författarskap, som också upplästes 9 april.

 

Stararna

Sent en eftermiddag i oktober

hör jag dem första gången:

ett högröstat parlamenterande, visslingar, sorl,

kiv, käbbel och drillar, kraxanden, prat

i gatans höga plataner.

Löven på träden håller på att gulna så här års,

det blir stora gula solljusa rum

i höjd med femte och sjätte våningen

mittför kasernen, där spårvagnen svänger in

från Via delle Milizie.

Stadiga grenverk, kvistar och pinnar:

minsta utrymme utnyttjas i stararnas parlament!

Tätt sitter de inne bland löven;

och de hundratusentals starar

som mot fonden av kvällens stillastående molnmassiv

utför sina flygövningar

ska väl inte längre få plats:

det är myriader av vimlande skiljetecken där ute,

starar i formationsflygning,

plötsliga tvärvändningar, helomvändningar,

störtdykningar, snabba stigningar,

svärm efter ljuvlig svärm

mot en rosa molnvägg i öster.

Oktoberkvällen är kylig.

Via Ottavianos skyltfönster strålar.

Och stararna pladdrar, bråkar och skrattar,

viskar och småmyser, när det plötsligt

går ett skrän som av tiotusen små skarpslipade saxar

genom platanernas republik –

det är som om ett alarm hade gått,

det hörs eka metalliskt över den dova trafiken.

Snart ska nattmörkret falla.

Men stararna där uppe vill alls inte tystna,

de makar ihop sig, småknuffas, småpratar, fladdrar.

Vergilius måste ha tänkt på dem när han någonstans liknar

de dödas själar vid fågelflockar

som framåt skymningen

sökt sig ned från bergen och samlas i höga träd.

Jag tycker mig stå i en Underjord

mitt i ett myller av fåglar.

Kvarteret är vergilianskt; gatan korsas

av Viale Giulio Cesare,

där du bodde

tiden innan du dog.

Det är ju därför jag stannat här.

De dödas själar har samlats i träden,

deras myller är oerhört, det tycks med ens fasansfullt:

är det så här det ska bli?

Ett ögonblick är jag fånge

i dikten jag skriver.

Det måste finnas en utväg.

Soldaten som kommer fram till mig

har sett att jag ganska länge

stått och sett upp i lövverken –

in i mörkret av fjädrar, fågelögon och näbbar.

Bondpojken i honom kan förtälja

att stararna kommer flyttande

”från Polen och Ryssland”

för att tillbringa vintern i Södern:

”De har ordnat det för sig!

Om dagarna flyger de ut på landet

och övernattar här inne”,

förklarar han roat och vänder sin blick

upp mot myllret av fåglar. Deras ängslan har upphört;

på ett ögonblick tycks de alla ha somnat.

Bara enstaka pip och skrockanden hörs

från starar som pratar i sömnen.

Vad drömmer de? Tiotusen starar drömmer i mörkret

om solljuset över fälten.

Och jag tänker på stillheten

i vissa restauranger ute på landet,

i Albanobergen och på Campagnan, –

stillheten vid middagstid en solig oktoberdag.

Jag fylls av höstdagens klarhet.

Och vidrörs av någonting omätligt, genomskinligt,

som jag först inte kan beskriva

men som måste vara allt det vi aldrig fick sagt.

Det är så mycket jag ville säga.

Hur ska jag kunna säga det?

I dag är du inte skugga, i dag är du ljus.

Och i dikten jag skriver ska du vara min gäst.

Vi ska tala om Digen¡s Akr¡tas,

den byzantinska hjältedikten

med den märkvärdigt sugande rytmen;

och eftersom manuskriptet till dikten

finns i klostret i Grottaferrata

ska jag beställa in vin från Grottaferrata,

gyllne och skimrande i sin karaff;

vi ska tala om den underbart genomlysta höstdikten av Petronius

som står först i Ekelöfs Valfrändskaper;

och om Ekelöfs dikter, som du ägnade sådan kraft.

Kom Ekelöf till Grottaferrata?

Jag tycker mig ana din livliga blick.

Och vi ska se hur stararna kommer flygande

över fälten i myllrande flockar;

de ska komma från Rom och tillbringa dagen här ute

där de ska äta sniglar, maskar och frön, –

och rättnu ska de flyga upp från ett fält

som på en given signal

och få oss att se in i solen.

 

In memoriam Ludovica Koch (1941-1993)