Ekelöfrummet är öppet för besök första söndagen varje månad kl. 13–15.

Övrig tid efter beställning hos Bo Alström tel 08 59254241.

Det gula huset nere vid Malmbryggan i Sigtuna kom att bli Gunnar Ekelöfs hem de sista tio åren av hans levnad. Dessförinnan hade han fört en mer eller mindre ambulerande tillvaro i bostäder av kortare, ibland tillfällig karaktär. Ekelöf hoppades säkerligen att i idyllen i Sigtuna finna det mått av ostördhet och lugn som han hela tiden sökt under sitt kringflyttande liv.

Hösten 1958 erbjöds familjen Ekelöf – skalden själv, hustrun Ingrid och dottern Susanne – att ta över hyresrätten till det lilla gula huset vid Malmgatan i Sigtuna. Med hjälp av ett lägligt Bonnierstipendium började man rusta huset som ditintills varit i mycket dåligt skick, ett av rummen hade t.ex. jordgolv.

Ekelöf mätte själv – med för honom karakteristisk noggrannhet – upp varje vrå i huset, lät hantverkare flytta på väggar, måttbeställde bänkar och skåp, tog upp eller satte igen fönster och lät öppna en liten lucka mellan köket och serveringsrummet. Den var till för pigan att lämna fram maten genom. Någon piga fanns nu inte men ändå … en liten vacker lucka blev det som passade utmärkt in i sitt sammanhang.

Hela huset fick med sina nätta utrymmen och vackert disponerade ytor en bestämd karaktär av 1700-tal, oaktat det var byggt kring 1850. Det artar sig till trivsel, skrev Ekelöf i ett brev till vännerna Bertil och Anna Sundborg.

Men, inte minst var det de av honom själv egenhändigt ritade bokskåpen som han visade en särskild omsorg. De var måttbeställda hos en snickare och sträckte sig över en hel vägg från golv till tak i det skyddade, låga arbetsrummet. Med sina hänsyftningar på antikens formspråk gav skåpen också en antydan om det intresse och den inriktning skalden vid den här tiden, med en allt mer fördjupad målsättning var på väg in i.

Det var de bokskåpen vi nu stod inför, beredda att låta montera ner och flytta över till det som skulle komma att bli Sigtunastiftelsens Gunnar Ekelöfrum.

Våren 1968 dog poeten Gunnar Ekelöf efter att sin sista tid plågats svårt av strupcancer. Han hann dock fullborda sin Diwantrilogi, den mäktiga symfoni i tre satser som skulle kröna hans livsverk.

Efter skaldens död bodde hans hustru Ingrid kvar i huset i nästan trettio år. Då det blev dags för henne att flytta över till ett servicehus uppstod frågan hur man i framtiden skulle kunna bevara den unika miljö som det gula huset nere vid Malmbryggan innebar. Huset med sin inredning och sina inventarier bar ju så starkt Ekelöfs egen prägel och utgjorde ett vittnesbörd om hur han tänkt och känt också inför så påtagliga saker som arrangerandet av ett hem, praktiskt och estetiskt. Huset i sig utgjorde kort sagt en del av det Ekelöfska tankekomplexet.

Hans egen förhoppning hade varit att hemmet med tiden skulle kunna bli bevarat, kanske som författarbostad.

När Gunnar Ekelöfsällskapet bildades 1989 var lösningen av denna fråga en av dess prioriterade målsättningar – kanske den främsta.

Från början var Sällskapets syfte att bevara hemmet och miljön in situ, det vill säga bibehålla bostaden som ett museum över en av det svenska 1900-talets störste diktare. Att låta besökare träda in genom dörrarna, känna hur rummens ytor var disponerade, dess mått och steg. Se ut genom fönstren och möta Mälarviken mellan de höga grönskande träden. Att känna platsens ande, som det brukar heta.

Vi vände oss till olika instanser: kommunen, universitetet, akademien och olika privatpersoner för att kunna förvärva eller eventuellt få hyra huset. Överallt möttes vi av idel välvilja och berömmande yttrande över att vi tog oss an denna viktiga angelägenhet. Men när det sedan blev tal om pengar: – neij, vi har tyvärr inga medel avsatta för sådana här saker. Vi är ledsna men önskar er lycka till.

Med en suck och återhållen vrede konstaterade man att den svenska likgiltigheten gentemot sina stora författare, nu som så ofta, var beständig. I England, Italien eller Ryssland hade en sådan fråga aldrig behövt uppstå. Huset hade direkt gjorts om till ett författarmuseum. Nu var det bara för oss i Ekelöf-sällskapet att söka efter ett andrahandsalternativ av någorlunda lämplighet.

Redan tidigare hade Sällskapet varit i kontakt med Sigtunastiftelsen för att sondera frågan. Gunnar Ekelöf hade ju varit stipendiat där i början av 1940-talet och under sina sigtunaår var han ständig låntagare på Stiftelsens rikhaltiga och i många avseenden unika bibliotek. Det fanns således en dokumenterad samhörighet, tyckte vi.

Även under dessa tidiga sonderingar hade vi mötts med stor välvillighet och när nu frågan blev högaktuell tog vi upp spörsmålet på nytt och med större allvar. Dåvarande direktorn Bo Hansson var själv en varm Ekelöfvän och satte sig med äkta engagemang in i saken. Och just vid det tillfället stod Sigtunastiftelsen i en turbulent situation då den gamla folkhögskolan, som från allra första början varit en del av institutionen, nu skulle flytta till egna lokaler. Rum fanns plötsligt lediga.

Det var Gunnar Ekelöfs dotter Susanne, prof. Bengt Landgren, Sällskapets förste ordförande och undertecknade Astrid och Bo, som tillsammans med direktorn Bo Hansson gick runt i de tomma lokalerna och diskuterade vilket rum som kunde tänkas bli ett gott substitut för Gunnar Ekelöfs miljö. Slutligen stannade vi för det som vi har nu, ett vackert rum med två fönster åt söder och utsikt över Mälaren som blänkte bortom höga tallar. Det företedde en viss, om än avlägsen släktskap med det som kallades Sjörummet i det Ekelöfska hemmet. En stor klossig spis utgjorde avvikelsen. Den fick nödtorftigt ersätta den vackra kakelugn med eklöv i överstycket som monterats ned från hemmet och fraktats till Susannes bostad i Frankrike. Idag tjänar klossen som ett stadigt bokbord för Ekelöfsällskapets försäljning av böcker och CD-skivor.

Nu anlitades en skicklig snickare som målade väggarna i den mjuka grå nyans som var originalets. Profilerade lister delade upp väggytorna i kvadrater, konsolerna med sina mjuka kurvaturer kopierades efter originalen och fästes ovanför fönstren där gardinerna i mörkgrön taft hade åldrats kraftigt – och förvisso inte i skönhet. De hängde i trasor. Nytt siden i samma nyans anskaffades och syddes upp.

Så flyttades inventarierna över: den vackra släktchiffonjén i björk som Ekelöf släpat med sig under sina många flyttningar, skrivpulpeten, fåtöljen där han ofta skrev halvliggande, bellmanmedaljongen i gips gjuten efter Sergels matris och en orientalisk matta ovanför sängen där ikonerna åter hängdes upp. Också pallen med skrivmaskinen (en Olivetti, till italienska besökares förtjusning) och skrivbrädet i masonit, perfekt anpassat till hans resväskeformat. Allt utfört och ordnat i görligaste mån efter mått och läge i hemmet vid Stora Malmgatan 23.

Ja, så var det då bokskåpen.

Medan det ekelöfska hemmet steg för steg tömdes på möbler och inventarier runt omkring oss, stod vi framför de avlånga väggfasta bokskåpen och lyfte ner bunt efter bunt med de mest enastående volymer och placerade dem i kartonger. Och vad var det inte allt som passerade genom våra händer – i skyndsam takt ty arbetena hastade. Men ibland kunde man inte låta bli att stanna upp: se här Horatius Oden i fransk översättning. (Lägg ner varsamt!) Och här Stagnelius, den svenska romantikens stora geni; Linné och Swedenborg och fru Lenngren. Och så naturligtvis Bellman, den oföliknerlige – ett svenskt världsgeni. (Är Sergelmedaljongen överflyttad förresten?) Och Hölderlin i original på tyska (Ach Du liebe zeit!). Homeros Illiaden och Odysséen, återigen i fransk översättning. (Försiktigt nu!) Georgica, Vergilius stora verk som skrevs färdigt år 29 efter Kristus. Baudelaire, Rimbaud, James Joyce, Proust och Edgar Allan Poe… Och så alla dessa språkböcker och lexika.

Men trots brådskan skedde allt i förberedd ordning. Både hyllor och kartonger var nogsamt numrerade, och sjoken med böcker lyftes ner med försiktighet.

Och de små antika statyetterna förstås – i terracotta inköpta under resor i Italien Grekland och Tunisien. De hade en alldeles särskild plats ytterst till höger i skåpet. En kvinnofigur, robust utförd i vidlyftig något otymplig drapering, en muskulös satyr, en kykladisk idol, nästan modern i sitt stiliserade formspråk. En liten tillbringare med handtag, oinochoe på fackspråk, och så ett allabastron, de civiliserade grekernas form av deodorant. Och de små platta skölpaddslika oljelamporna med sin behändiga dekor. Allt detta virades in i tyg och behandlades som ägg.

Så trädde snickaren till och monterade varsamt ner de tomma bokskåpen. För att få dem på plats i sin nya hemvist var vi tvungna att göra en del förändringar och tillägg. Väggen i det nya Ekelöfrum som nu växte fram räckte inte till för de långa skåpen. Den vänstra yttersektionen var tvungen att vikas upp mot den anslutande sidoväggen och bilda en vinkel. Ett tomrum ovanför skåpen mot taket lät vi täcka genom att snickaren tillverkade några förvaringsutrymmen med luckor som följde skåpets formspråk. Allt blev smakfullt och elegant utfört och vi fick lite av samma känsla av väggens helhet som hade funnits på ursprungsplatsen. Dessutom fick vi några välbehövliga extra förvaringsutrymmen.

När böckerna nu sorterats på plats fick bokskåpet dessutom en ny och mycket viktig funktion. Det blev förvaringsplats för det som Ingrid Eklöf själv kallade Hemarkivet

Alldeles efter Gunnar Ekelöfs död började hans hustru Ingrid sammanställa sitt Hemarkiv. Varje dag satt hon vid skrivbordet och skrev träget och kärleksfullt av sin makes originalanteckningar och manuskript innan dessa flyttades över till universitetsbiblioteket Carolina. Därtill kompletterade hon dikterna och prosaböckerna med recensioner, tidningsartiklar, egna kommentarer och brev (både offentliga och privata) som kunde tänkas ha att göra med varje utgåva.

Ingrid Ekelöfs avsikt var att Hemarkivet skulle bli ett arkiv för varje Ekelöfintresserad och inte bara för forskarna som ju har tillgång till originalen på Carolina. Hedrande nog gav hon Gunnar Ekelöf-sällskapet förtroendet att handha detta sitt verk. Det förvaras nu som en värdesak i bokskåpen.

Den sammanställning av möbler, böcker och tillbehör som nu finns i Gunnar Ekelöfrummet utgör en donation till Sigtunastiftelsen, från Ingrid och Susanne Ekelöf. Dock med det förbehållet att om i framtiden möjlighet skulle finnas att återigen få tillgång till bostaden vid Malmbryggan i Sigtuna skall allt material föras tillbaka dit.

Det som nu är samlat i rummet måste vara original, det vill säga sådant som fanns i hemmet när Gunnar Ekelöf levde. Vi har alltså måst säga nej till generösa gåvor – fotografier, målningar, teckningar, och böcker som i och för sig berör Ekelöf och hans diktning men som aldrig funnits i hemmet under hans livstid. I Sigtunastiftelsens Ekelöfrum skall varje besökare mötas av sådant som skalden hade omkring sig när han levde och verkade.

Jag reser mig ur min aska, ett tänkande känsloliv…

 

Bo Alström/Astrid Linder

Ekelöfrummet på Sigtunastiftelsen är öppet för besökare första söndagen i varje månad kl. 13–15. För övriga tider kontakta Bo Alström tel 08 59254241.